Peter Göttinger, ledamot
Jag flyttade som ung
från Norrland till Örebro för läsa till lärare. Jag
längtade ofta hem tills jag gjorde en praktik i
Bergslagen. Naturen var skiftande och storslagen som
hemma. Människorna med stoltheten, hjälpsamheten och en
kollektiv vikänsla var också som hemma. När vi pluggat
färdigt och skulle bilda familj, körde vi runt på helgerna
i hela Örebro län för att hitta rätt plats. Fulla av lycka
hittade vi allt vi sökte utanför Nora i Husby. En Astrid
Lindgren-drömsk miljö för våra barn att växa upp
i.
Ibland tar man den för given. Men ofta skänker
platsen livskvalitet och frid.
Paddlar ofta ut på
sjön. Hur mäter man värdet på att titta ut över sjön,
känna lugnet, se bergen möta horisonten och ta det där
djupa andetaget? Jag är rädd för att det är först när jag
förlorat känslan, när blicken möter 11st 300 meter höga
blinkande snurror, som jag vet värdet av det där speciella
andetaget. Skulle man sätta en siffra på alla individers
stunder av naturupplevelser i området, är jag övertygad om
att ett bygge skulle vara en stor förlustaffär.
Jag
tänker sällan på vardagens alla ljud. Men när pappa hälsar
på i Husby pratar han ofta om den magnifika tystnaden som
vi har. Han njuter verkligen av den. Analyserar den som
ett gott vin och förklarar ivrigt hur alla små ljud i
naturen kan träda fram. Bland flera saker är jag också
rädd att platsen där vi bor ska förlora sin storslagna
tystnad.
Grundfrågan blir då om vi vinner något
annat? Är vindkraft runt om i Sveriges byar en del av en
bättre miljö för kommande generationer? Svaret är
komplext. Vill du ta ansvar, läs på. Och bli misstänksam
när förklaringen görs enkel. Speciellt när utländska
vinstintressen betalar för svaren.